Person Persson

Ju mer jag ser av person Persson i Fichtelius hittills utomordentliga porträtt, desto mer associerar jag till Gustav Vigelands Frognerparken i Oslo och parkens portal. Bland parkens tysk-nackade figurer och ilskna småbarn finns en monolit -- typ två-tre meter hög phallossymbol. Den är byggd av människor som kämpar mot toppen genom att klättra på, trampa ner, dem som är under.

Utan en tanke på de människor, utan vars solidaritet Persson hade varit en avsatt kommunpolitiker i Vingåker, klättrar han vidare. Men, vördade föredetting, ingen människa växer genom att förringa sina ovänner. Tvärtom. Varje påhopp på forna medagerande minskar mitt människovärde. Eller min människovärdighet. De gör att jag själv växer neråt, förminskas. Jag blir mer och mer motmänniska och mindre och mindre medmänniska för att till sist försvinna. Jag tillhör inte Gudrun Schymans supporterklubb, men uppskattar hennes tänk om mäns och kvinnors lika värde. Det "personligan" förr kallade solidaritet.

Ordförande Persson antydde i en tidigare period av livet, att han drömt om att bli präst. Kyrkan har som grundregel att man skall älska sina ovänner och be för sina förföljare. Skall.
Persson kan tryggt sjunga sin nationalhymn "Jag vilar på minnen från fornstora dar, då ärat mitt namn flög över jorden". Han har, med hjälp av goda medarbetare, gjort vårt land litet lättare att leva i. För oss och sin familj. Nu kan han dra sig tillbaks till Sörmlandsgodset och njuta sitt Otium cum dignitate. Eller opium cum digitalis, som vi sa i Nordstan, Göteborg.

Efterträdaren Mona Sahlin har genom sina misstag visat, att hon är en människa.Och det är mänskliga politiker vi behöver. Och människor.
August Strindberg skrev: "Det är inte våra dygder utan våra fel som gör oss till människor."
(En kylskåpsmagnet som ger mig mod att leva.)